Varför alla länder inte har eID och varför Norden har det

Elektronisk identifiering har blivit en viktig del av den nationella infrastrukturen i många länder.

De nordiska länderna - Danmark, Norge, Sverige och Finland - är pionjärer på området och har kommit långt i utvecklingen och införandet av eID-system. Nationella eID-system är utbredda i Europa, även om deras mognadsgrad varierar.

Men inte alla länder i världen har infört eID.

Varför varierar implementeringen så mycket?

Vad är ett eID?

Ett elektroniskt ID (eID) är ett digitalt system för att verifiera en persons identitet online, vilket ger medborgarna tillgång till olika onlinetjänster. eID kräver vanligtvis en kombination av något som användaren vet (som ett lösenord), något de har (ett fysiskt kort eller en app) och något de är (biometriska data).

Varför är de nordiska länderna ledande i införandet av eID?

De nordiska länderna började införa de första nationella eID-systemen i början av 2000-talet, och alla använde olika tillvägagångssätt:

• Danmark: Det danska MitID är resultatet av ett samarbete mellan den offentliga sektorn och finansinstituten. Systemet implementerades genom en offentlig upphandlingsprocess och ägs och förvaltas idag av MitID-partnerskapet, som inkluderar Digitaliseringsstyrelsen och Finans Danmark.
• Norge: Det norska BankID ägs och tillhandahålls av bankerna. Bankerna utfärdar BankID till privatpersoner, och regeringen erkänner och accepterar det för tillgång till offentliga tjänster.
• Sverige: I likhet med den norska modellen tillhandahålls det svenska BankID av bankerna och accepteras av regeringen.
• Finland: Finland har ett strikt reglerat ramverk för eID:er, där utfärdare av eID:er är föremål för godkännande och efterlevnadsrevisioner av den nationella tillsynsmyndigheten Traficom. Samarbetet mellan de finska bankerna inleddes på 1990-talet med TUPAS-specifikationerna och utvecklades till Finnish Trust Network (FTN) 2019. Idag utfärdar 10 banker FTN-godkända eID:n, vid sidan av Mobiilivarmenne (Mobile ID), som tillhandahålls av de tre största mobiloperatörerna.

Trots att dessa länder följer olika modeller har de nått betydande framgångar i implementeringen av eID. Dessa framgångar kan bland annat tillskrivas avancerad digital infrastruktur, starkt stöd från regeringen och en hög grad av förtroende hos allmänheten för både statliga institutioner och teknik.

• Digital infrastruktur: Under de senaste två decennierna har de nordiska länderna investerat kraftigt i digital infrastruktur, som nu stöder en säker och utbredd användning av eID.
• Regeringens stöd: Regeringarna i de nordiska länderna ser eID som ett viktigt verktyg för att modernisera offentliga tjänster och öka effektiviteten. Deras engagemang för digital transformation resulterar i lagstiftning och policyer som främjar säkra digitala identifieringssystem.
• Säkerhets- och integritetsöverväganden: De nordiska länderna har infört strikta protokoll för att skydda medborgarnas data. Deras nationella eID-system är byggda för att vara mycket säkra, och betydande investeringar görs för att stärka motståndskraften mot cyberattacker och bedrägerier på nätet.
• Förtroende för myndigheter och teknik: Norden är känt för att ha en hög nivå av förtroende för offentliga institutioner. Medborgarna är mer benägna att anamma digitala tjänster och eID:er när de känner sig säkra på att deras uppgifter kommer att skyddas.

Varför har inte alla länder eID?

Medan eID:er har visat sig vara effektiva i Norden har många delar av världen varit långsammare med att införa dem, av flera skäl.

• Kostnader och resurser: Att utveckla och underhålla ett eID-system kräver en betydande investering i teknik, infrastruktur och säkerhetsåtgärder. Länder med begränsade resurser eller som står inför ekonomiska utmaningar kan ha svårt att implementera sådana system på nationell nivå.
• Digital klyfta: Många utvecklingsländer har utmaningar med tillgång till internet, digital kompetens och teknisk infrastruktur. I regioner med låg internettäckning kan det vara svårt att införa eID, eftersom medborgarna kanske inte har den utrustning och tillgång till internet som krävs för att använda digitala tjänster.
• Kulturella och politiska faktorer: Det kan också finnas motstånd mot att införa e-legitimationer på grund av kulturella skillnader, misstro mot statliga system eller oro för integritet och övervakning. Till exempel kan länder med mer auktoritära regimer använda digitala identifieringssystem för att spåra och kontrollera medborgare, vilket gör att människor tvekar att använda dem.
• Oro för datasekretess och säkerhet: Oron för datasekretess och cybersäkerhet är stora utmaningar för införandet av eID-system. Potentiella dataintrång eller missbruk av personlig information är verkliga hot som kräver starka cybersäkerhetsramverk på nationell nivå, vilket inte alla länder har.
• Komplexitet i genomförandet: Att skapa ett säkert, användarvänligt och interoperabelt eID-system är komplicerat. Det kräver samordning mellan statliga myndigheter, den privata sektorn och tekniska experter. Vissa länder kan tycka att det är svårt att integrera dessa intressenter eller möta andra politiska eller byråkratiska vägspärrar.

Sammanfattning

eID blir allt vanligare i hela världen, med de nordiska länderna i spetsen. Europa går vidare med ett ramverk för en pålitlig och säker digital identitet för alla européer enligt den nya eIDAS 2.0-förordningen.

I takt med att den digitala omvandlingen fortsätter kommer sannolikt fler länder att utforska fördelarna med eID:er, men på grund av olika utmaningar kommer det att ta tid innan eID:er införs på bred front.