Varför alla länder inte har e-legitimation och varför Norden har det

Elektronisk identifiering har blivit en viktig del av den nationella infrastrukturen i många länder.

De nordiska länderna - Danmark, Norge, Sverige och Finland - är pionjärer på området och har kommit långt i utvecklingen och införandet av e-legitimationssystem. Nationella e-legitimationssystem är utbredda i Europa, även om deras mognadsgrad varierar.

Men inte alla länder i världen har infört e-legitimation.

Varför varierar implementeringen så mycket?

Vad är ett e-legitimation?

Ett elektroniskt ID (e-legitimation) är ett digitalt system för att verifiera en persons identitet online, vilket ger medborgarna tillgång till olika onlinetjänster. E-legitimation kräver vanligtvis en kombination av något som användaren vet (som ett lösenord), något de har (ett fysiskt kort eller en app) och något de är (biometriska data).

Varför är de nordiska länderna ledande i införandet av e-legitimation?

De nordiska länderna började införa de första nationella e-legitimationssystemen i början av 2000-talet, och alla använde olika tillvägagångssätt:

• Danmark: Det danska MitID är resultatet av ett samarbete mellan den offentliga sektorn och finansinstituten. Systemet implementerades genom en offentlig upphandlingsprocess och ägs och förvaltas idag av MitID-partnerskapet, som inkluderar Digitaliseringsstyrelsen och Finans Danmark.
• Norge: Det norska BankID ägs och tillhandahålls av bankerna. Bankerna utfärdar BankID till privatpersoner, och regeringen erkänner och accepterar det för tillgång till offentliga tjänster.
• Sverige: I likhet med den norska modellen tillhandahålls det svenska BankID av bankerna och accepteras av regeringen.
• Finland: Finland har ett strikt reglerat ramverk för e-legitimationer, där utfärdare av e-legitimationer är föremål för godkännande och efterlevnadsrevisioner av den nationella tillsynsmyndigheten Traficom. Samarbetet mellan de finska bankerna inleddes på 1990-talet med TUPAS-specifikationerna och utvecklades till Finnish Trust Network (FTN) 2019. Idag utfärdar 10 banker FTN-godkända e-legitimationer, vid sidan av Mobiilivarmenne (Mobile ID), som tillhandahålls av de tre största mobiloperatörerna.

Trots att dessa länder följer olika modeller har de nått betydande framgångar i implementeringen av e-legitimation. Dessa framgångar kan bland annat tillskrivas avancerad digital infrastruktur, starkt stöd från regeringen och en hög grad av förtroende hos allmänheten för både statliga institutioner och teknik.

• Digital infrastruktur: Under de senaste två decennierna har de nordiska länderna investerat kraftigt i digital infrastruktur, som nu stöder en säker och utbredd användning av e-legitimation.
• Regeringens stöd: Regeringarna i de nordiska länderna ser e-legitimation som ett viktigt verktyg för att modernisera offentliga tjänster och öka effektiviteten. Deras engagemang för digital transformation resulterar i lagstiftning och policyer som främjar säkra digitala identifieringssystem.
• Säkerhets- och integritetsöverväganden: De nordiska länderna har infört strikta protokoll för att skydda medborgarnas data. Deras nationella e-legitimationssystem är byggda för att vara mycket säkra, och betydande investeringar görs för att stärka motståndskraften mot cyberattacker och bedrägerier på nätet.
• Förtroende för myndigheter och teknik: Norden är känt för att ha en hög nivå av förtroende för offentliga institutioner. Medborgarna är mer benägna att anamma digitala tjänster och e-legitimationer när de känner sig säkra på att deras uppgifter kommer att skyddas.

Varför har inte alla länder e-legitimation?

Medan e-legitimationer har visat sig vara effektiva i Norden har många delar av världen varit långsammare med att införa dem, av flera skäl.

• Kostnader och resurser: Att utveckla och underhålla ett e-legitimationssystem kräver en betydande investering i teknik, infrastruktur och säkerhetsåtgärder. Länder med begränsade resurser eller som står inför ekonomiska utmaningar kan ha svårt att implementera sådana system på nationell nivå.
• Digital klyfta: Många utvecklingsländer har utmaningar med tillgång till internet, digital kompetens och teknisk infrastruktur. I regioner med låg internettäckning kan det vara svårt att införa e-legitimation, eftersom medborgarna kanske inte har den utrustning och tillgång till internet som krävs för att använda digitala tjänster.
• Kulturella och politiska faktorer: Det kan också finnas motstånd mot att införa e-legitimationer på grund av kulturella skillnader, misstro mot statliga system eller oro för integritet och övervakning. Till exempel kan länder med mer auktoritära regimer använda digitala identifieringssystem för att spåra och kontrollera medborgare, vilket gör att människor tvekar att använda dem.
• Oro för datasekretess och säkerhet: Oron för datasekretess och cybersäkerhet är stora utmaningar för införandet av e-legitimationssystem. Potentiella dataintrång eller missbruk av personlig information är verkliga hot som kräver starka cybersäkerhetsramverk på nationell nivå, vilket inte alla länder har.
• Komplexitet i genomförandet: Att skapa ett säkert, användarvänligt och interoperabelt e-legitimationssystem är komplicerat. Det kräver samordning mellan statliga myndigheter, den privata sektorn och tekniska experter. Vissa länder kan tycka att det är svårt att integrera dessa intressenter eller möta andra politiska eller byråkratiska vägspärrar.

Sammanfattning

E-legitimation blir allt vanligare i hela världen, med de nordiska länderna i spetsen. Europa går vidare med ett ramverk för en pålitlig och säker digital identitet för alla européer enligt den nya eIDAS 2.0-förordningen.

I takt med att den digitala omvandlingen fortsätter kommer sannolikt fler länder att utforska fördelarna med e-legitimationer, men på grund av olika utmaningar kommer det att ta tid innan e-legitimationer införs på bred front.